SM spelades ju i helgen uppe i Falkenberg. Vi hade många deltagare och förutom medaljerna som vi redan redogjort för så var resultatet ingen succé men absolut inte heller något större misslyckande även om vissa spelare givetvis hoppas på mer.
Här nedan kommer jag för en gångs skull skriva enbart för mitt egna nöje och mina egna tankar utan att riktigt tänka på att det är för Rekords hemsida. Vi får se vart det här landar.
Ett mästerskap är alltid ett mästerskap. Oavsett om det är VM eller KM så är det ett mästerskap och man kan på riktigt bli en mästare! Nästan som julen eller en födelsedag så är det något man ser fram emot och man vet när det kommer. Trots alla förberedelser, oavsett om det är inhandlande av julklappar, bakande av tårta eller limmande av rack så är man aldrig riktigt redo när det väl är dags utan det tar ett tag innan man insett att det faktiskt är just nu det händer! Först när man är halvvägs in i första matchen känner man att det faktiskt är på riktigt, nu är det allvar!
För mig har SM alltid tagit med sig de första vårkänslorna. Den här gången var det första gången som Rekords vårjacka åkte på detta året. Känslan av upprymdhet inför tävlingen är för mig lika härlig och med lika stor tillförsikt som när de första vårsolstrålarna tittar ner från himlen. När man återigen börjar få hopp att vädret någon gång kommer vända från det gråa, regniga skitvädret till en härlig vår och sommar där ölen på uteserveringen med solen i ansiktet smakar lite extra gött. Det är med de här känslorna man kommer in i hallen och längtar efter att få spela och att få spela bra.
Men även på sommaren så regnar det. Även på den bästa julen kan det vara så att den bästa julklappen inte finns bland klapparna. Jag känner för Malte som under hela säsongen spelat bra men som i SM inte vann någon match. Samma känsla känner jag lite för Mattias Karlsson som imponerat både i ligan och på tävlingar men inför tävlingen blivit sjuk. För honom började det med att hans och Kristians dubbelförbannelse fortsatte när de åkte ut i kvartsfinalen. Detta var året jag trodde att de båda verkligen skulle vinna guldet, Kristian lika bra som tidigare och Mattias bättre än någonsin. Senare under lördagen var det ett uppsnackat möte där Mattias ställdes mot Anton Källberg, som han förlorat två tidigare viktiga matcher, både i SM i Karlskrona och under förra årets ligasemifinal. Efter en vinst förra veckan trodde jag, hoppades jag, på vinst för Mattias. Anton fortsatt istället imponera och vann med 4-3 och som junior gick han till kvartsfinal i senior SM. Men det var långt ifrån allt!
Sun och Jeppe var förstaseedade i mixeddubbeln, något man inte kunde hålla utan föll i kvartsfinalen. Istället var det här som Antons succé SM började. Tillsammans med lillasyster Stina vann man hela klassen. Dessutom var det han som tillsammans med Anders Eriksson slog ut Kristian och Mattias och fick kanske där med sig hela Söderhamn på framgångsvågen som var svår att missa. Vi i Rekord men också Halmstad fick stå i skymundan för SUIF denna gången då jag, Simon, Törna och Henrik alla fick stryk av Söderhamnare, Även 3 av 5 Halmstadspelare förlorade mot norrlänningarna men där Kristian Karlsson slog 3 stycken i rad från och med kvartsfinal.
Efter att åkt ut utan att varken presterat bra eller dålig så infinner sig en känsla likgiltighet som infann sig när man satt och åt på lördagen i väntan på att de roliga matcherna skulle börja. Att inte på riktigt kunna vara besviken och inte på långa vägar vara nöjd är nästan jobbigare än att faktiskt vara besviken. När ens sunda förnuft vinner över hjärtat kommer man varken framåt eller bakåt utan man går mest i cirklar, vilse i en öknen av tankar på resultatet. Något som många säkerligen känner och där man måste komma ut ur öknen för att hitta rätt väg mot nästa års SM!
Anton Källberg lär inte känna samma känsla då han vann HJ20 där Henrik Johansson blev 3a och verkligen fick ut mycket av spelet han visat upp på träning under säsongen. I dubbel fick Anton nöja sig med en bronspeng då Simon och Törna vände 0-2 i semifinalen till 3-2! I finalen var det inget snack och från läktaren såg jag bara ett par i finalhagen. När matchbollen sedan slås in och jag kommer på att de faktiskt vunnit SM-guld, att de faktiskt är bäst i Sverige kommer massa tankar och känslor upp i huvudet. Hur lyckades de med detta när de inte ens är bra i dubbel? Sen kan man ju faktiskt förbättra sitt spel från en onsdagsträning till en söndagssmfinal. Sen kom stoltheten, att vara en del av samma klubb som vunnit SM-guld, att faktiskt ha varit en del av deras träning under en lång tid som lett mot guldet och att faktiskt känna båda två som människor, att vara vän med guldmedaljörer. Känslan som var starkast var dock glädjen för deras anhörigas skull. Jag vet, kanske bättre än många andra, hur mycket hjärta och tid deras familjer och vänner lägger ner i deras satsning. Känslan av glädje och stolthet som jag kände efter matchbollen måste vara så ofantligt mycket större hos dem, något jag verkligen unnar alla som känner att de har haft någon inverkan på SM-guldet!
Huvudakten för SM är ju givetvis herrfinalen, även om den sällan är den bästa akten under helgen. Kristian Karlsson mötte Jens Lundqvist och jag var kanske rankad som nr 15 i Kristians hejarklack så kände jag mig ganska nöjd på läktaren. När Jens började påminna om en norrländsk Robert Eriksson kändes det tryggt att se Kristian hantera det på samma sätt som vi gjort tillsammans på träning så många gånger. Efter att ha jag tyckt Kristian spelat dåligt på lördagen och sagt det till honom så skärpte han till sig och försvarade sin titel från förra året! Till skillnad från förra årets uppriktiga glädje för honom blev det detta året endast en godkännande nick över att han lyckades. Något som då kändes självklart men som ingen lyckats med sen 08-09.
Falkenberg som arrangör får godkänt men jag hade hoppats på mer från ett tidigare pingismecka! Drömmen hade varit att se Stellan på plats istället som en bronsstaty utanför hallen. Eller att man sett mer ute i stan om SM:et som utspelades i fina Falkhallen med en tveksam läktare och särskilt rum där man hade kunnat sitta och äta i lugn och ro istället för mitt i foajén. Sen att det inte fanns kaffe till maten kan ju faktiskt ha varit avgörande för mitt resultat!
Men som sagt är ett mästerskap alltid ett mästerskap och det hela handlar ju om att hantera förutsättning och vinna titlar. Något det blir en ny chans till nästa år igen!
/ Arvid Sunesson